Nu tänker jag berätta min livshistoria. Helt enkelt hela anledningen till att jag mår som jag mår..

Det här är egentligen bara en teori som jag kommit fram till alldeles nyligen när mamma drog upp det som jag ska berätta om nu. Jag vet inte om det stämmer, men det är iaf en teori.

Kan börja med att säga att det antagligen slog rot redan när jag var liten. Det var nått som mina föräldrar sa om att jag inte skulle gråta. Inte menade dom att jag aldrig fick gråta. Dom såg det som en gullig grej.
"Men Nathalie. Inte ska du väl gråta. Du ska väl vara glad?"
Alltid när dom sa det, så torkade jag tårarna och log igenom suddigt tårfyllda ögon och sa:
"Nathalie glad!"

Det är som om jag har ett utrymme i mig själv. Jag föreställer mig att det började som ett litet hål. Jag fick för mig att jag inte kunde vara ledsen och hur i hela världen ska man kunna gå igenom sorger utan att gråta? Vart tar det ledsna vägen isåfall? Jo. Jag samlade ihop det i det där hålet. Kan säga att det lilla hålet inte är speciellt litet längre.

Sen har jag inte haft en lätt uppväxt heller. Allt från småsaker till värre saker samlade jag ihop, ovetande och undermedvetet. Allt från olycklig kärlek och små elaka ord från andra barn medan jag var liten, ordsom jag fortfarande får ont i magen av att tänka på. Det är som om orden vuxit sedan skitungarna kastade dom över mig.
Sen de lite större sakerna då. Bränder. Många nära släktingar/vänner som dött. Missbruk. Ständig mobbning från Robins håll (?). Olyckor. Nära döden upplevelser. Dålig ekonomi. Depressioner.

Det var när jag började åttan som jag plötsligt mådde sämre och sämre. Egentligen förstod jag aldrig varför heller. Men jag blev så trött på skolan. Hade ingen energi längre och började skita i allt. Skolkade en hel del utan att egentligen vetat varför. Jag tyckte faktiskt om skolan egentligen. Men vart fanns energin? Jag blev jävligt negativ. Tyckte även om att skada mig själv för att tänka på annat.

I nian skärpte jag mig. Men det var knappt. Jag hade aldrig haft någon riktig pojkvän under hela mitt liv. Lågstadietrelationer räknas knappast. Självkänslan och självförtroendet låg verkligen i botten. När fan fick jag en komplimang senast? En komplimang som kändes riktig?

Kan säga att den verkliga depressionen började när vår hund blev överkörd mitt framför näsan på mig i november 2006. Det var som om jag fyllt mitt lilla patetiska hål till gränsen och sen över den. Och det hålet hade jag använt som ett försvar mot ledsamheter enda sen jag var pytteliten. Fan vad jag grät. Men antagligen inte tillräckligt.

Det är nu ex:et kommer in i bilden. Låt oss kalla honom Johan. 15 år gammal var jag.
Faktiskt hade jag skrivit om hela händelsen med hunden på lunarstorm i dagboken, och sen skickade jag live. Heter det så ens? Kommer inte ihåg.
Haha jag såg det som en tröst att ens få uppmärksamhet av en kille. Han var dessutom mitt dåtida ideal. Jag var ju en "Darin-tjej" och Johan stämde in precis, även om han är chilenare och inte kurd.
När jag lärde känna honom var det som om "hålet" slöts igen. Utan att jag lyckats uppfatta att det fanns. Jag trodde helt enkelt att min stora sorg "bara" berodde på chocken efter hundens död.

Vi pratade väl i ungefär två månader innan vi träffades första gången. Min kompis förtjänst faktiskt, för hon ville att jag skulle följa med som sällskap när hon skulle träffa sitt ragg. GUD vad jag var nervös! Jag trodde verkligen att han skulle tycka att jag var asful och fet och äcklig i verkligheten. Min vän fick praktiskt taget SLÄPA ut mig ur bussen och jag stretade emot hela vägen. (Har jag någonsin berättat att vännen och Johan raggat på varandra innan han träffat mig? fysjutton)

För att göra en lång historia kortare så var vi tillsammans i 1,5 år efter det. Jag trodde allt gick ok även om vi bråkade ibland. Men i efterhand har jag kommit på mig själv i hur fan jag har betett mig egentligen.
Min negativitet gick ut mycket över Johan. Jag behandlade honom verkligen inte bra, men han bortsåg från det hela tiden. Han visste att jag mådde dåligt. Men jag fick ju honom att må dåligt också, så till slut fick han få ett slut på det hela.

Så han gjorde slut. Det var ett helvete för mig. Det var ju Johan som fick mig på fötter igen och gjorde så jag mådde "bra". Jag och samma vän festade ungefär en vecka efter att detta hänt. Och då, mitt uppi allt, är vännen så dum att hon ringer Johan. Jag var hur full som helst och har blackouter. Men vad jag minns är att jag plötsligt hör Johans röst och han säger typ "Va? Näää det här kan inte vara du e!". Det slutade såklart med tårar för min del. Bröt totalt ihop.

Kvällen var så jävla bra fram tills det! Jag var så glad! Gladare än på länge. Det var som om vännen ringde för att hon var avis på min glädje. Låter kanske konstigt, men det kändes så. Varför gjorde hon så?
Johan ringde mig x antal gånger efter det där konstiga samtalet. Men jag hade inte mobilen på mig så jag svarade inte.

Vi träffades typ någon dag efter det om jag inte minns helt fel och det slutar med att vi blir tillsammans igen. Men det varade inte mer än någon vecka innan han tröttnat på mitt betéende igen. Han fick göra slut än en gång, men nu slapp jag iaf känna mig oälskad. Däremot granskade jag mig själv och undrade varför jag gjort som jag gjort.

Efter det där har jag och Johan varit kk's till och från. Jag har känt mig så jävla utnyttjad flera gånger, eftersom han ena sekunden har sex med mig och nästa inte hör av sig. Sen strax efter det får man höra att han har tjej. Såna saker.. Kan säga att jag blev bitter då. Men detta stoppade mig inte från att ta tillbaks honom nästa gång han var singel. Som kk då. För inte fan ville han ha nått förhållande.

Vad jag ljög! Jag låtsades att jag inte hade några känslor för honom. Jag var rädd att han skulle sluta umgås med mig om jag berättade detta. Det här med hur Johan har behandlat mig efter vårt förhållande har verkligen fått mig att må dåligt.. Men i brist på annat fortsatte jag ändå gå tillbaks och låta mig själv utnyttjas. Hellre det än inget liksom.

Mitt uppi det där kärleksbekymret blev jag ju våldtagen också.. Kul det. Två killar. Vill inte gå in närmre på det här men. Först tänkte jag inte berätta något för någon alls. Men när jag fick höra om Johans flickvän så fick jag nog. Det var som om jag sa det i form av hämnd. Mår jag dåligt så får du göra det du med ungefär. Då hade jag dolt det i ungefär en månad vet jag.
Johan reagerade "tyvärr" inte som jag hoppats. Han blev galen! Om inte jag själv skulle berätta för mamma och pappa så skulle han göra det. Kul det. Detta var precis innan jul. Typ 22:a eller nått. Och han ville att jag skulle dra upp det här? Perfekt.. Som om inte min familj har nog med problem.

Det blev iaf så att jag berättade detta några dagar efter jul. Johan hade skickat ett meddelande till mamma. "Nathalie har nått att berätta för er. Det är väldigt viktigt att det kommer fram, så låt henne inte komma undan med det."
Sen blev det en massa polisanmälan och tjofs på det där. Orkar inte gå in mer på det. En dryg sak jag fått efter våldtäkten och som fortfarande hänger kvar är att jag inte kan kyssa killar. Drygt men sant..

Jag har hunnit haft 2-3 förhållanden sedan det tog slut mellan mig och Johan. Jag hade aldrig några känslor och kände mig tvungen att ha sex (är kanske besatt?) trots att det sög med alla utom en. haha varför nämner jag ens det för? Förlåt sånt där hatar man att höra, jag vet. Har nästan övervägt tanken "är jag sexmissbrukare?". Det var som om jag tog "första bästa" kille. Mest för att "HA" nån.. Slippa vara ensam.. Jag var ju fortfarande olyckligt kär men försökte komma över honom genom att vara med andra.

Vet inte ens varför jag fastnar i det här med mina kärleksbekymmer.. Det är väl en ganska stor del i varför jag mår dåligt kanske.
Numer slipper jag åtminstone den förbaskade olyckliga kärleken. SÅ många gånger som jag har låtsas att inte ha känslor, samtidigt som jag hjälpt Johan igenom olycklig kärlek.. Jag har sett honom behandlas som skit av flickvänner han haft, och DET gjorde mig jävligt förbannad kan jag lova.
Tack och lov att jag kommit över det där iaf.. Jag är glad att han är min vän. Vi har inte varit speciellt snälla mot varandra genom tiderna, men som tur är förändras människor.. Till det bättre får man hoppas!

I efterhand har jag blivit väldigt paff av att få höra att Johan i princip sökte sig utåt av samma anledning som mig. Han sökte sig utåt, tog en skitbrud och hoppades bara på att bli omtyckt. Varför han gjort som han gjort mot mig däremot får jag väl aldrig veta. Mer än att han inte gillar att bli påmind om det eftersom han skäms så mycket över hur han varit. Innan trodde jag verkligen inte att han var en sån person, men han har verkligen inte varit felfri.

I nutid har jag känt mig fruktansvärt less på allt. Livet i helhet kan man säga. Det var länge sen jag kunde luta mig tillbaks och känna att jag mår bra på riktigt. Det var även länge sen jag kände någon riktig livsglädje alls. Jag har ingen. Jag vill inte ens leva. Jag kan inte ens förstå att jag klampar på trots att jag känner såhär. Varför i helvete gör jag det?! Jag hatar självmord.. Det är fegt. Men ibland känns det jävligt lockande.. Inte bara ibland. Jag har tänkt göra det och varit påväg att genomföra det ett antal gånger. Inget jag skryter med nej. Men jag försöker att vara ärlig här och nu.

Mamma har hotat med att spärra in mig på psyk. Det har hon fortsatt med sedan jag erkände det med mina självmordstankar.

De senaste ca 2 månaderna har det känns väldigt tufft för mig varje gång jag är ledsen. Det känns som om det är ett stort "tryck" som pressar på så fort tårarna rinner. Jag måste hålla andan och pressa tillbaks allt vad jag pallar när jag känner det. Det växer fram. Och de senaste gångerna jag gråtit har det blivit allt svårare att hålla det tillbaks. Jag anar att det är ett jätteutbrott som måste ut. Hela det där stora överfyllda hålet måste bearbetas på något vis. MEN DET GÖR SÅ ONT!

Så fort jag känner det där trycket så känner jag en fruktansvärd jävla smärta. Hela mitt inre känns totalt raserat och jag är jävligt glad att någon fanns med när jag inte kunde hålla tillbaks första gången. Det var ungefär två-tre veckor sen jag inte kunde kämpa emot.

Jag och Johan grälade av nån dum anledning för jag hade behandlat honom dåligt. Jag hade varit grinig i någon dag innan det ens började. Han hade inte gjort nått men jag fick det där "inte gjort nått" att bli en jättegrej. Då sa han nått med att han tänkte ta sitt pick och pack och dra och aldrig mer prata med mig eftersom jag behandlar honom som skräp när han försöker hjälpa mig.

Hela tiden under vårt gräl kämpade jag mot tårarna men när dom väl kom gick det inte att stoppa. Till slut satt jag bara och hulkade för att jag av någon anledning tyckte synd om mig själv och han var dummast i världen.

Då sa han någonting som fick mig att totalt tappa greppet. Minns tyvärr inte vad. Men på en gång satte jag upp handen i vädret mellan mig och honom, som en sköld. Ett skydd mot honom nu när jag själv var så sårbar. Jag skrek åt honom:
" Dra åt helvete! Nu kan du fan inte såra mig mer! "
" Försvinn härifrån, för nu kan jag inte hålla emot det här nått mer, och jag vill verkligen inte att du ska se på nu när vi är ovänner! "

Vi har pratat om det här tidigare och jag har gråtit + kämpat emot utbrottet medan han varit med under december. Så han förstod exakt vad jag menade när jag sa det här.
Då gjorde han nått som jag verkligen inte väntade mig. Han satte sig bredvid mig och la armen om mig och då var det verkligen kört. Jag skrek medan jag grät och det dröjde inte många sekunder innan mamma rusar upp och undrar vad sjutton som händer. När Johan förklarade att jag lättade på trycket så kunde mamma inte annat än dra en lättnadens suck " ÄNTLIGEN " sen gick hon. Jag har visst dragit ut på det här lite för länge ^^

Fy sjutton. Kan inte ens FÖRSÖKA förklara för er hur ont det gjorde att släppa på det där. Men efteråt kändes det skönt. Fast jag vet att jag kommer måsta gå igenom det där många fler gånger. Det kände jag. Kroppen orkade inte med att gråta ut allt. Det finns så mycket kvar att ge.

Eftersom det var nästan tre veckor sedan jag skrev senast så känns det som jag måste uppdatera nu. Jag skriver bara när det känns som jag har nått med betydelse att berätta. Vill nämligen inte att det blir för mycket vardagsprat i den här bloggen. Jag har faktiskt en vanlig blogg också, och om ni frågar efter den så kanske ni kan få den. Där pratar jag dock inte mycket om det här, och jag släpper inte heller ut lika mycket om hur dåligt jag faktiskt mår då och då under "huden".


Jag har lite att berätta! Jag sms:ade med ex:et i onsdags och pratade om lite randomgrejer. Sen skrev jag nått liknande som "Fan, det är så mycket jag har lust att säga till dig xD" Och efter att jag skrivit det så tjatade han i princip bara om att jag skulle berätta för honom vad jag menade. Han fortsatte tjata tills jag inte fick svar mer, och jag antar att han hade somnat.

Det var då jag bestämde mig. Det är fanimej dags för honom att veta vad för tankar och känslor som gömt mig under ett års tid utan att han vetat något! Så jag började skriva. Jag skrev ett väldigt långt pm på bilddagboken till honom. Hade aldrig orkat skriva så mycket i ett sms. Det fula är att jag ångrade mig direkt när jag klickat på skicka. Och då hade jag suttit med pilen på knappen i en kvart innan också.

Sen nu efteråt.. Jag tyckte allt var ett rent helvete. Hade ångestattacker och ville bara iväg. Skrev ett sms där jag bad honom att ej läsa, för tankar som att jag aldrig skulle få umgås med honom igen dök upp, och då skulle jag inte stå ut!

Men han läste. Fast han orkade inte läsa allt -.-
Hoppas verkligen att han inte missade "poängen" med meddelandet. Herregud, ska det vara så svårt att läsa ett meddelande xD Han skrev till mig på bdb och bad mig logga in på facebook så vi kunde prata via snabbmeddelande där. Jag loggade in och skrev där och sedan pratade vi. Vi pratade om allt. Fast egentligen var det mest han som pratade, också sa han massor av saker som jag inte vet ifall jag vill höra. Saker som att hans känslor inte förändrats alls sedan vi var tillsammans men att han inte vill ha ett förhållande.

Nähä? Jag vill inte heller ha ett förhållande. Jag vill bara vara nära dig, tänker jag då. Men allt är iaf lugnt nu. Tror jag. Får väl se hur ljust det blir i framtiden. Men för tillfället är jag nöjd med situationen iaf.

Tvivlar på att det var en så bra ide att umgås med ex:et. Det gjorde bara att jag saknar honom mer än någonsin nu när han har fullt upp med sitt och aldrig har tid att prata. Och sen är jag sen sån som inte försöker tjata eller få tag på någon heller. Istället väntar jag tålmodigt (skrattretande) på att han ska ha en stund över för lite prat. Han vet inte ens hur innerligt jag längtar efter honom, eller hur mycket jag saknar att prata med honom.

Han har kommenterat min bdb litegrann men annars har vi inte setts sen onsdags, och det var på puben. Inte har vi pratats sedan typ torsdagen heller, då vi diskuterade knäppa som hänt på puben saker via msn.

Fan alltså! Jag orkar inte.. Behöver honom mer än han tror nu när vi tagit upp kontakten, så just därför tänker jag bryta den nu. Han har inte tid att ha ännu en vän. Kan säga att ex:et har en väldans stor vänskapskrets och alltid har nått på gång. Det är sällan han har en ledig stund. Sen att det är ganska uppenbart att han inte saknar mig som jag saknar honom, gör ju att jag helst inte går fram till honom och säger det. Men resultatet av allt är att jag blir fruktansvärt deprimerad! Tänker på honom precis hela tiden, och inte låter han mig vara när jag sover heller.. Suck.. Skulle inte börjat umgås med dig..

Idiot, du fattar ju inte! (Eller så bryr han sig inte / vill inte fatta)

Min pappa har problem. Antar jag att det är. Men när han dricker blir han riktigt elak och obehaglig. Tråkigt nog händer det nästan varje högtid. Alla bråkar och skriker överallt. Och just nu i påsk hade han faktiskt mage att skrika att allt var mitt fel. Att det var mitt fel att alla bråkade, och det enda jag hade gjort var att säga att han hade varit konstig mot mig hela dagen och att jag tyckte det var obehagligt. Han borde inse att alkohol inte är rätt för honom.. Det har hänt att han varit våldsam mot oss i familjen. Han slogs inte, men han knuffades och håll oss hårt i armen. Riktigt jäkla obehagligt, speciellt för oss döttrar som faktiskt inte alls är van den här pappan. Jag har aldrig vart rädd för honom såhär, men på högtider kan jag bli rysligt rädd! Jag är nog inte ensam om det här heller..

Jo jag var med x:et. Vi bestämde oss för att försöka vara kompisar eftersom det verkar vara bra för oss båda. Vi låg och bara höll om varandra och kikade på exorcisten. Mysigt var det, och sedan pratade vi ut om hur tiden mellan han och jag slutade umgås varit. Skönt att prata om det, och så var det skönt att kunna prata ordentligt igen. Vi har ju alltid varit som bästa kompisar han och jag. Pratat om allt, även den tid då vi inte var tillsammans.


Dock är det ej jäkla hög med känslor som jag får stänga inne och inte prata med honom om. De känslorna ska han aldrig veta om.

13:e december. Sista dagen jag var och tränade med XET och "myste" större delen av kvällen jag var med honom. Allt börjar med att han låter mig vänta utanför reningsverket i en evighet. Det var iskallt. Jag knäppte kort i en snötyngd trädkrona, just därför vet jag exakt vilket datum det är. Han kommer efter att jag väntat i 40 minuter därute. Verkar tycka allt är som vanligt. Kramar mig, myser med mig och tar på mig. Ber inte om ursäkt för att jag fått vänta. Har ingen giltig anledning heller..



Det blev inte mycket träna. Ingen var peppad. Vi hade en hel del sex istället men åker hem till honom eftersom ingen av oss vill träna. Där har vi ännu mer sex. Vi ser på en film som heter "the game" men missar det mesta eftersom vi har så mycket sex. Jag är jättetrött så jag somnar en stund när han går ner och hämtar vatten.. HAN VÄCKTE mig med kyssar. Jag älskar honom och är sjukt kär i honom.. Börjar få förhoppningar. Tänker att han kanske vill det ska bli vi igen. Annars väcker man en väl ändå inte med kyssar? Och myser så mycket som vi gör? Har sex? Jag åker hem.. Bara senast den 3:e kallade han mig sin prinsessa..


16:e december. Har inte pratat mycket med XET. Vi blir bjudna på pepparkakor och julmust på fotolektionen. Jag knäpper kort och mms:ar till honom för att frestas lite. Att pepparkakan var hjärtformad tänkte jag inte på. Han svarar inte. Men senare får jag ett mms. Det är XET, och han har visst också haft foto och fått pepparkakor. Men innan han fotograferade hjärtat bröt han det i tre delar.. Jag fick misstankar.. Men ville inte tro att det var nått sånt.




22:a december. Vi har inte pratat mycket på msn, men den tid vi har pratat så har allt varit som förut, förutom någon dag innan då han var lite neutral när han sa godnatt. Nu kommer det fram. Han har träffat en tjej. Jag är neutral och låtsas som det inte alls gör jävligt ont i hjärtat.. Skriver nått i form av "Lite surt är det väl att tappa en braig knullkompis. Men det fick man räkna med när man klev in i den där sortens relation". Och då skriver XET nått nekande i form av " No idea what u talking about ". Då undrar jag om han tänker låtsas som vi aldrig haft den relationen, men han byter ämne. Fyfan säger jag bara. Jävla skitstövel. Det är nu jag berättar om våldtäkten.


23:e december. XET kommer till mig och pratar om sina bekymmer med nya tjejen.. Wei vad roligt.. Men jag stöttar honom faktiskt och berättar att det säkert inte är något att oroa sig för.

Senare skriver han "nu skrev hon ett sms :)"


Lite fult att vi tagit upp kontakten efter allt det där ^^'

Har funderat litegrann. Nästa vecka är det g-fest och jag tror jag tänker gå. Mest för att komma dit och slippar känna den eviga gnagande rädslan inför gfester, "Upp på hästryggen" igen liksom. Låter det som en urdålig idé eller är det bra att komma ut och slippa vara rädd mer?

Jag tror det kan göra gott att komma dit igen. Om så bara för en sista gång. Känns som det behövs. :)

Kramar

Jag hade fel. Det var inte för min skull han bytte bort bilden på flickvännen. Det har tydligen tagit slut. :o Och nu börjar han prata om att han vill träna sig jättebiff (han har alltid tränat och haft sånt mål, men nu är det starkare än någonsin) , sen tänker han raka av allt hår och spara likadant skägg som edward norton har i american history x. Fy sjutton säger jag bara... Snacka om att mitt killideal kommer förstöras mitt framför näsan på mig xD

Idag har jag träffat mitt ex :o Vi har bytt tillbaks örhängen.. Han gav mig en snabb kram och var typ knallröd i ansiktet. Ganska fult xD Men kul var det. Vi har även pratat lite på bilddagboken, och han addade mig på msn igen. Känns skönt att det är "fred" även om jag forfarande är besviken över att han har tjej.

Han brukar ha sin tjej som visningsbild, men hade inte det nu. Misstänker att han bytte "för min skull". Det hade han inte behövt..

Tack för alla fina kommentarer jag fått! Fler människor än någonsin knallar in i min blogg nu för tiden. Känns lite knepigt på ett vis, eftersom jag inte uppdaterar sådär jätteofta. Känns som att något "speciellt" måste hända om jag ska skriva här. Annars förvandlas bloggen plötsligt till någon himla vardagsblogg ;o Men det är samtidigt jättekul att folk kollar in här :)

När jag ändå är här kan jag säga att jag träffade "S" igår. Vet inte om jag berättat om honom tidigare, men det är honom jag inte klarar att kyssa. Inga framgångar på den fronten nu heller, men jag börjar märka att jag kanske inte är så intresserad av honom som han är av mig.. Sånt är jobbigt.. Fast ja han vet hur det ligger till iallafall.

Har tänkt på en sak. Egentligen har jag tur på ett vis. Det kunde vart värre. Tänk om jag varit oskuld när våldtäkten ägde rum? Då hade jag säkert aldrig kunnat uppskatta sex. Med tanke på hur mycket jag egentligen älskar sex så tänker jag vilken jäkla tur det var att jag inte var oskuld, eller att någon annan oskuld var drabbad. Tänk vilken negativ syn man kan få på sex.. Tur att mitt ex var himla bra i sängen. Jag vet hur underbart sex kan vara!

Hmm.. Jag älskar sex.. Synd att jag inte klarar av att kyssas, för kyssar känns viktigt på nått vis..

Tycker fortfarande det är knäppt att jag kan ha sex, men inte kyssas.. Undra just varför det är så.

---

Om jag laddar upp bilder, är det bra eller dåligt? Stör det eller är det skönt med variation och inte bara text?

Efter allt som hänt, har det blivit ganska mycket skolkande i skolan. Resultatet där är att jag hamnat efter, och har missat en hel del prov/inlämningar. Sen med tanke på hur jag mår nu för tiden så går nästan all min energi åt att vilja försöka åtminståne. Är skittrött på dagarna. Speciellt när jag kommer hem från skolan. Blir ofta att jag ramlar i säng och somnar en stund. Sen lägger jag mig inte alltför tidigt heller, eftersom jag inte är trött på kvällarna. Har för mycket att tänka på. Värst just nu, så som jag ser det, är nog ändå hur mycket jag ligger efter i skolan. Jag har liksom inte energin att ta mig ikapp, knappt ens energin att hänga med när jag väl är där.

Undra just vad jag ska göra. Knarka dextrosol? XD *skämt*

day 127 - lördag, en liten fest

I helgen var jag på en liten fest hos min bror. Tycker nästan den är värd att berätta om eftersom en liten händelse verkar betydelsefull. En kompis till mig ringde mig nämligen mitt i allt det roliga. Hon satt tydligen på krogen bredvid mitt ex som jag nämnt tidigare flera gånger. Hon sa att han ville prata med mig, och medan hon sa det, minns jag att han skrattade lite osäkert i bakgrunden. Som om han inte visste om han borde prata med mig eller ej.

Men visst tänkte jag, vill han prata med mig så fine. Det gör mig inget. Han vet ändå inte om hur jag känner för honom, eftersom jag brukar ignorera honom så hemskt. Sagt och gjort, han dyker upp i luren och babblar lite opersonligt "hur mår du" och liknande.

Men så säger han "jag älskar dig jag censur, men nu har jag en ny flickvän, så jag kan inte göra nånting åt att du tycker om mig".
Nått liknande sa han, minns inte helt säkert eftersom jag var rätt full. Kommer inte heller ihåg resten av konversationen, men det slutade i tårar för min del. (Dock inte medan han hörde på, och han känner ej till detta)
Senare blev jag rasande på min vän eftersom hon skvallrat hur jag känner för honom. RIKTIGT arg blir jag. Varför i hela världen tror hon att det är bra för mig att han vet om att jag gillar honom?! Jag hade SÅ jävla lätt att ignorera honom och låtsas att jag hatar honom när jag ser honom i skolan. Men hur lätt blir det när han vet sanningen? att det bara är rent skådespel för att jag inte vill se svag ut?

---

day 128 - söndag, dagen efter festen

Jag skrev ett offlinemeddelande till min vän på msn:

Jag: "Varför varför varför varför varför varför, berättade du att jag fortfarande tycker om "EX:et, censur"? Tror du verkligen på fullt allvar att jag mår bättre av det? Hur lätt blir det att ignorera honom och låtsas att jag hatar honom när jag ser honom, om han redan vet sanningen. Nu förstog du helt enkelt inte vad du gjorde antar jag.. Men inget blev bättre av det hela. Känner mig som en jävla retard. "

Senare ser jag att hon är online men inte svarar. Då blir jag småirriterad, och ser samtidigt att hon heter nått i form med "det är din otacksamhet som sårar mig mest" och het på gröten som jag är tar jag förgivet att det är mig hon menar.

Jag: Otacksamhet?! Är det så du kallar det? Skulle du vilja att ditt ex som numer har flickvän, vet om att du suktar efter honom fortfarande? Skulle det vara roligt? Jag förstår inte VAD som blir bättre av att han vet om det. Hur lätt blir det att låtsas att jag inte bryr mig om honom nudå? Borde du inte frågat mig innan du berättade för honom? När jag sa att jag fortfarande gillar "EX:et, censur" så hade jag ett förtroende för dig. Jag litade verkligen på att du inte skulle berätta för någon.

Hon: Men vafan.. Bara för att jag heter ett jävla namn behöver du inte haka upp dig på att det är du. Och "EX:et, censur". Jag sa inte att du är "kär" i honom om det är det du kallar det. allt verkar ju jävligt lätt för dig

Jag: Vet du ens vad han sa till mig? Och hur det krossade mig att verkligen höra det jag redan vet...

Hon: Jag vet inte, eftersom att jag inte fick vara i närheten för det första.

Jag: "Jag tycker om dig jag, censur, men nu har jag en ny flickvän så jag kan inte göra någonting åt att du fortfarande tycker om mig"

Hon: Jag sa inte att du var kär i honom, men jag träffade honom, och han frågade hur det var, jag sa att han skulle ringa eftersom att han mådde SKITDÅLIGT över att ni inte ens var vänner.

Jag: Han sa då inget om att han inte mår bra över att vi inte är vänner ^^

Hon: Men du.. Han sa saker till mig som du kanske vill veta. Men du kanske inte bryr dig om det nu när du är ASLACK på mig.
Han sa så till mig. Och att hans förhållande med nya tjejen inte var något vidare bra.

Jag: Låter som att jag förhastat mig? Censur gav mig värsta intrycket att du sagt massa... :S

Hon: Jag tyckte han skulle ringa dig eftersom att jag TRODDE att ni båda skulle må mycket bättre av det. Och han sa att han älskar dig fortfarande (hur han nu menade med det vet inte jag) och att han tyckte det var tråkigt att ni inte ens kunde vara vänner.
Jag sa inte så som du tror till honom.. Överreagera inte. Det var inte så.

Jag: Vad menar du med att hans förhållande med nya tjejen inte är nått vidare bra då? :S

Hon: Han sa det, att det var lite svajigt av det jag minns, och att de levde varsinna liv osv. Bla bla bla. Deras förhållande.

Jag: Han ringde alltså för att HAN ville, och inte för att jag tycker om honom än? Kändes lite motigt när jag fick för mig att han ringde bara för att han tyckte synd om mig för jag fortfarande gillar honom...

Hon: Jag sa såhär. (när vi började prata smått om dig) Han frågade hur du mådde osv bara, och då sa jag att ni antagligen skulle må bättre BÅDA TVÅ av att prata med varandra om saker och ting. Nej det var inte därför...

Jag: Men.. Är det inte så han vill ha det då? "leva lite olika liv" :P

Hon: När vi träffas kan jag berätta vad han sa om honom och nya tjejen, jag fick i förtroende berättat att deras förhållande var sådär och att han inte visste hur länge det skulle "hålla ihop". Jag kan berätta när vi ses istället så det inte blir mer missförstånd :P Jo, eller det vet inte jag riktigt. Men han sa att de inte hade det så jättebra.

Jag: Vet du vad det värsta är ? Jag blir typ überglad när du säger att det inte går bra för dom XD Fan vad elak jag är..

Hon: jag blev oxå glad! :D Fast det kunde jag inte visa för honom! :P

Jag: Hahaha D; Fan vilken tur XD TYp skrattade inombords eller? XDD Fan jag sitter och garvar nu XD

Hon: ungefär.. men jag försökte visa lite sympati oxå xD

Jag: Förlåt att jag trodde det värsta om dig <3 : o Hähä men det är klart man försöker det XD

Hon: Det är lugnt, det kanske lät så men det var inte så. Jag vill inget hellre än att ni ska få ihop det igen ju stumpan! Vet ju hur dåligt du mår över honom och vill ha honom tillbaks.

Jag: Jag tror inte vi kommer bli tillsammans igen egentligen. Det är typ mot hans principer. Han har gjort klart för mig att det aldrig kommer bli vi igen. Men ja. Man får vänja sig. :P Drömkarlen försvann när jag betedde mig som ett svin

Hon: Tänk positivt så löser sig allt (Y) : ) lovar dig <3

---

day 129 - sms från exet, måndag (16:e mars)
Idag fick jag ett sms från exet när jag satt på lunch. Jag har nämligen ett av hans örhängen och han har ett av mina. Han skrev nått i form av "Ska vi byta tillbaks örhängen? :-)" Men jag svarade typ "Ditt örhänge ligger hemma ^^" Och sen dess har jag inte hört nått. Undra just vad han ville egentligen. Använder han örhängena som en ursäkt att träffa mig eller vill han bara vara snäll och ge tillbaks/ha tillbaks sitt eget? GAH VAD JAG BLIR TRÖTT! ><